Efter det senaste inlägget slog Corona-pandemin till med full kraft, denna fruktansvärda farsot som plågat oss nu i snart ett år. En global epidemi, en pandemi som inte känner några gränser, inte bryr sig om politiska, ekonomiska eller sociala faktorer, den är helt objektiv, utan bindningar, som utan hänsyn drabbar den som står i vägen. För många har nog denna händelse varit en väckarklocka, eller påminnelse, om vår sårbarhet trots alla sociala, tekniska, ekonomiska eller vetenskapliga framsteg som gjorts sedan Descartes satte bollen i rörelse. Det är lätt att bli fartblind i denna framstegsprocess, vad som skiljer en hjälte ifrån en dåre kan vara ett dåligt beslut. Ett enda.
Nåväl. Över en natt blev mitt kontor hemma ett arbetsrum där jag undervisade studenter on-line. Inga fysiska möten med kollegor, studenter eller vänner, den ofrånkomliga sociala isoleringen hade inletts vilken vi alla har fått brottats med på olika sätt. Van att träffa studenter i min undervisning, diskutera, samtala, ställa frågor, resonera, argumentera, – plötsligt filtrerades detta via ett digitalt filter som tillät en visuell del, ett glatt ansikte på skärmen och, om mikrofonen fungerar och inte är ”mutad” som det heter (!), så kan man samtala. Men bara en i taget, annars blir det kaos. Men man kan också chatta (också ett ”svenskt”ord) parallellt med samtalet, det har faktiskt fungerat ganska bra med de digitala stöd för undervisning jag använt men visst förlorar man i närhet och fokus. Mina studenter beskriver det också som att man tappar, på grund av bristande närhet, också en del av motivationen att engagera sig i analys eller andra utmanande kognitiva brottningsmatcher. Den proximala utvecklingszonen har krympt, skulle kanske vår käre Vygotskij säga. Själv undrar jag om inte zonen har blivit lite brusigare, det är svårare att skapa någon form av intersubjektivitet i dialoger med andra i ett digitalt (klass-) rum. Om nu intersubjektivitet någonsin är möjlig att nå.
Träning då. Jodå, mycket cyklande har det blivit under våren och sommaren, återkommer till det. Tills alldeles nyss då jag plötsligt tröttande på cykling. Det har hänt förut, det går liksom lite i vågor. Men utan träning kan man ju inte vara, mer styrketräning har det blivit, framför allt klättring. Helt galet gav jag mig på gamla klätterleder som jag gjorde för 20 år sedan, bara för att märka att man inte kan klättra på samma sätt med en cykeltränad kropp. Mina svaga armar och fingrar kämpade för att hålla mig kvar på klippan och då jag snopen och lite förvånad finner mig glida av klippan förstår jag att mitt kroppsminne behöver justeras en aning. Inte bara har jag blivit 20 år äldre, med tydligt fokus på cykling i min träning har kroppen möblerats om en hel del. När jag på 90-talet kunde hänga i en arm och dingla med benen får jag 2020 stå på bägge benen och kanske dingla lite med ena armen emellanåt. Men kul är det i vilket fall som helst. Att ändra på träningen är för mig ett sätt att bevara glädjen i, först och främst träning som livskvalité, men också för att inte tappa glädjen i cykling helt och hållet. En paus från cykling då och då fungerar som vila, det blir roligare när man sedan drar igång igen.
De senaste veckornas klättring har varit utmanande och helt enkelt skitroligt. Dels visar den med all tydlighet att jag inte får fortsätta fuska med styrketräningen. Den visar också att styrketräning kan justeras lite så att både mtb-cykling och klättring fungerar på ett för mig tillfredsställande sätt. Klätterträningen innehåller en del smått fantastiska core-övningar, många inspirerade av yoga eller gymnastik och som direkt känns bra för cykling. Naturligtvis mycket armar, axlar, händer, grepp-styrka, mm, vilket också känns bra för mtb-hojandet. En av de mest avgörande faktorerna till min cykel-paus var att jag börjat fuska med styrketräning till förmån för långa lvg- eller mtb-pass. När jag en dag försökte göra pull-ups kunde jag knappt göra 4-5 st, från att i vintras göra dubbla mängden i mina träningsset. I min ålder tappar man kraften fort, det blev lite av ett bryskt uppvaknande. Så nu är det hårdkörning på klippan, varje morgon måste jag stretcha mina underarmar så att jag kan använda fingrarna den dan men det är ett pris jag villigt betalar.
Klättrar ”Sidney” V1-V2 (5/5+) på min hemmaklippa. Superfin sva-klättring till toppen och så en känslig mantling upp på toppen. Eller så landar man på craschen där nere, mer eller mindre omtumlad. Man känner av höjder mer när man blivit lite äldre, inte så mycket mentalt men fysiskt. Förr kunde man landa utan problem från topp-cruxet, nu landar man som en överfull soppåse på craschpaden. Men det är helt ok, är inte ute efter stilpoäng, bara att ha kul och fortsätta orka ha kul. Lite till.
